Kategorier
Hund

Utställningskopplet

Utställningskopplet har två olika betydelser i vårt hus.

För Asta är det något av det roligaste i världen. När jag plockar ner utställningskopplet och ställer mig vid dörren ropar jag ”Asta, träna?” Asta nästan trillar ner för trappan i sin iver och rusar fram till mig och börjar klänga på mig tills jag tar på henne kopplet. Ute på gatan tittar hon på mig och viftar på svansen ”Vad ska vi göra?”. Hennes ögon glittrar och när jag börjar springa flyter hon in i ett jämt tempo med högt huvud. När jag sträcker kopplet tar hon ut stegen ännu mer och när jag korrigerar henne lätt med rösten när hon blir för uppspelt börjar svansen gå ännu fortare och hon samlar sig och fokuserar igen. Vi springer gatan upp och ner, gång på gång och när jag någongång stannar ställer hon sig framför mig och står helt stilla och ögonen glittrar. Hon rör sig med steg som reflekterar sin personlighet. ”Jag är the one!” ”Titta på mig!” ”GUD vad kul detta är!”

När jag ropar på Frodo med ett utställningskoppel i handen händer inget annat än att Asta står och stutsar sidan om mig.  Jag går in i vardagsrummet och hittar en hund som har grävt ner sig i soffan. Jag sätter kopplet runt halsen på honom och för honom hade det lika gärna kunnat vara en snara. Ute på gatan går det inte ens att få hans huvud i en rak linje med hans rygg utan att strypa honom.

Som sagt. Två olika betydelser.