Jag har länge ogillat Jan Guillou. Jag gillade böckerna av Arn men den uppfattning jag hade fått av Guillou i tidningar och intervjuer har alltid legat och knackat på så fort jag har börjat gilla någon av hans böcker.
I gymnasiet skrev jag min Extended Essay på likheter mellan Jan Guillou och Coq Rouge & Vilhelm Moberg och Utvandrarna.
Efter att ha läst Coq Rouge så fortsatte jag på samma serie men kunde inte riktigt erkänna att jag gillade böckerna. Trots att handlingen var mycket bra och övertygande så gillade jag inte den överlägsenhet som Guillou gav till Hamilton. Även om han hade lite svårt med känslor och verkade lida av det så var han överlägsen alla andra på alla områden, något som irriterade mig.
Så i början på sommaren hörde jag lite rykten om en ny Guillou bok, Brobyggarna. Jag tyckte att handlingen lät intressant och började läsa. Boken var klart bättre än Hamilton böckerna och nästan böckerna om Arn. Att den utspelade sig i Norge/Afrika/Tyskland under en tid som jag har läst mycket om i historieböckerna gjorde att jag fastnade för den direkt. Som tur var fanns Dandy redan ute och jag fortsatte lästa. Och den var ännu bättre än Brobyggarna och Guillou steg mycket högt i mina ögon.
Beskrivningarna och känslorna i boken överträffade nästan allt som jag tidigare hade läst! Jag älskade alla karaktärerna som kändes mycket mer äkta än Guillous alla andra karaktärer tillsammans och parallellerna till Brobyggarna som utspelar sig under samma period bara ökade på känslorna man hade till karaktärerna.
Nu håller jag på att läsa den tredje boken i serien; Mellan Rött och Svart
Guillou. Du har lyckats med det omöjliga. Du har lyckats få mig att tycka att är en av dom bästa författare som finns och har funnits i Sverige.
Jag ska läsa alla Guillous böcker.
